Jag kan inte va den enda som saknar gamla tider ibland? 

Just nu bråkar jag med en person, hon är som hon är.

Och jag menar inget negativt, men jag blir bara arg på henne.

Jag minns när hon och jag var dom där tajta vännerna som ingen kunde skilja på.

Vi träffades varje dag, vi saknade varandra på ett sätt som man inte kunde sakna någon annan.

Vi skrattade så mycket med varandra. Vi har känt varandra i flera år nu.

Men jag känner att slutet av oss två är nära.

Så nu ska jag skriva ett litet farväl till dig.

Du är speciell, ta vara på det, du är inte som dom andra. Du förstod mig på ett sätt som ingen annan någonsin kommer att göra. Vi hade samma humor, vi skrattade åt samma saker, men det var år sen. Nu lever vi i nutid, och vi bråkar allt för mycket, vi ljuger allt för mycket, jag vill inte ha det såhär, men det kommer aldrig att kunna bli som förr. Inte efter allt som har hänt. vi skyller saker på varandra bara för att vi inte vågar erkänna det själva. Jag kan inte säga att jag inte kommer att sakna dig, för det kommer jag. Men jag vill inte få mer skit för saker jag inte har gjort, så jag säger farväl nu, hoppas du kommer ha det bra. Ta hand om dig.